Basinkomst

 

DCF 1.0

På senare tid har en gammal klassiker fått förnyat intresse, medborgarlön, eller basinkomst som kanske bättre förmedlar vad det handlar om. Det finns många som argumenterar för konceptet. Själv ser jag två viktiga poänger. Den ena handlar om hur man designar ett system, det andra handlar om pragmatism.

Systemdesign

En viktig detalj när man bygger ett samhälle är hur vi uttrycker våra värderingar i systemets spelregler. En sådan värdering som ofta brukar förekomma är att varje person ska ha rätt att äga material och mark. Dessa värderingar är inte självklara. Nomadfolk har till exempel inget koncept av att äga mark. Men i vårt samhälle anser vi att man har den rätten och vi har bestämt att den ska försvaras med polisiärt våld.

En annan värdering som vi har är att vi ska bli belönade baserat på vilken nytta vi tillför andra. Detta är något som uttrycks i marknadsekonomin. Vårt ekonomiska system möjliggör för varje individ att belöna en producent med en summa pengar som tack för att producenten gett individen en vara, såsom ett kilo mjöl, en gaffeltruck eller annat som individen hade behov av. Om en producent kan producera tio kilo mjöl, kan det ge belöning från tio personer som får ett kilo vardera, eller från en person som behöver mycket mjöl. Detta är inte heller självklart, i en planekonomi kan man istället följa devisen “från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Där förväntas det att om en producent kan producera tio kilo mjöl ska hen göra det. Och om en individ behöver ett kilo mjöl ska hen få det. Detta regleras då av en planläggare som bestämmer vad individer har för behov och försöker skatta vilken produktion som kan förväntas från en producent.

En fundamental värdering som vi har i större delen av västvärlden är att varje person har rätt till liv, och helst en rimlig levnadsstandard därutöver. Det kan låta självklart, men det ställer till det. För vi har inte riktigt ett system som säkrar den rätten. Vi har istället ett otal system som ska tillgodose dessa behov. Dessa system är designade enligt den planekonomiska devisen beskriven ovan. Vi har ett socialbidragssystem där en handläggare försöker kartlägga bidragstagarens behov. Om bidragstagaren enligt handläggarens bedömning inte kan säkra sin brödföda på annat sätt får hen ersättning för boende och levnadskostnader på en miniminivå. Till andra sätt kan inkludera att sälja sin bostadsrätt för att få loss pengar (detta leder då givetvis till en högre hyra i längden, men hjälper kortsiktigt).

Om personen är sjuk eller skadad ska den istället söka pengar från försäkringskassan och får då inte pengar i socialbidrag. Försäkringskassan gör inte en bedömning av behov, utan istället av förmåga. Försäkringskassan försöker bedöma hur mycket individen i fråga skulle kunna producera och ger pengar därefter. Om försäkringskassan och socialkontoret inte är överens kan det hända att bidragssökaren inte får någon ersättning från någon av dem.

Det finns ett lapptäcke av institutioner och bidrag med syfte att garantera liv och rimlig levnadsstandard. Existensen av lapptäcket visar tydligt på att vi har värderingen att ingen ska behöva svälta. Stödet för lapptäcket går över hela politiska kartan, från vänster till höger är det ingen som vill ha döende fattiglappar på våra gator.

Basinkomst ersätter lapptäcket med ett system som representerar den fundamentala värderingen om rätt till liv på enklaste sätt — varje individ har automatiskt, utan villkor, rätt till en basinkomst som räcker till en rimlig levnadsstandard. Det finns olika varianter på hur det utformas, men den enklaste är att alla får en grundsumma pengar varje månad, oavsett om hen har andra inkomster eller ej. Enkelheten och den nära matchningen med den bakomliggande värderingen är egentligen det mest centrala argumentet för basinkomst. Eventuella fördelar som har visats i försök eller som kan uppstå är egentligen bara positiva bieffekter.

Marknadsekonomi

Som nämndes ovan så uttrycker vårt ekonomiska system en värdering som säger att belöning ska matcha producerad nytta. En person som kan producera 10 kg mjöl får också 10ggr så mycket i belöning som en person som kan producera 1 kg mjöl. Detta har många praktiska fördelar. En av de viktigare aspekterna är att det lönar sig att producera mer resurser som kan vara till gagn för andra människor — detta kan motivera till ökad produktion och en ökad förmåga att ge alla människor livskvalitet.

Belöning efter levererad nytta är också rättvist i den meningen att en person som hjälper många kan få ut mer av det än en person som hjälper ett fåtal. (Om man bortser från problem som ackumulerande kapital osv.) Ett stort problem finns dock – om alla ska ha rätt till en grundläggande standard måste de också kunna producera till en nivå som matchar den standarden. På en marknad möts utbud och efterfrågan, så även om en person faktiskt kan producera till en sådan nivå kan det vara så att ersättningen blir för låg i konkurrensen med andra. Därför har vi instiftat produktionskarteller för produkten arbete — i form av fackförbund. De jobbar för att se till att priset för arbete hålls uppe så de som erbjuder varan kan få en ersättning som garanterar dem liv och välstånd.

Kvantitet, utbud, efterfrågan och pris har ofta ett ganska direkt samband. Så direkt att i kurser i ekonomisk teori och analys används begreppen mer eller mindre utbytbart. Sambandet mellan pris och efterfrågan är grovt sett omvänt, om efterfrågan ska öka måste priset minska. Om priset ökas så minskar efterfrågan. (På en stabil marknad matchar utbudet efterfrågan.)

Om det lägsta priset för att köpa arbete ska vara kostnaden för att upprätthålla liv och en dräglig levnadsstandard finns risken att det leder till en efterfrågan av arbete som understiger det potentiella utbudet. Det vill säga, ett antal människor stängs ute från arbetsmarknaden, dvs. de görs inte tillgängliga som ett utbud av arbetskraft.

En annan läsning skulle vara att alla alltid får en ersättning som täcker deras basbehov. Då behöver inte priset hållas upp, det lägsta priset som arbetare kan kosta utan att svälta blir helt enkelt 0 kr. En kostnad på 0 kr skulle rimligen garantera alla arbete om de vill jobba. Den ofrivilliga arbetslösheten skulle härmed bli noll. Dock skulle det givetvis bli lättare att avstå från att jobba alls, och en lön på 0kr/h skulle nog inte motivera så många att jobba om de redan ha så de klarar sig. (möjligen med undantag för välgörenhet osv)

Marginalnytta

Som antyds ovan så skulle risken kunna finnas, med basinkomst, att arbetsutbudet minskar när arbetarna kan välja att avstå från att jobba och ändå klara sig. Det kan dock vara värt att betänka det faktum att med de nivåer som ofta föreslås skulle en person med samma lön som de har idag få en fördubblad inkomst. Hen kan alltså gå från att precis klara sig, hyra betald, mat i magen, kläder från H&M, till att ha råd att bo dubbelt så stort, äta ute varje dag och kunna handla på MQ istället. Även med en dålig lön, en lön som idag skulle anses helt ovärdig, skulle nyttan kunna vara att ha lite större boende och äta ute regelbundet och kanske gå på en rockkonsert ibland. Den nyttan är ganska stor. Det kanske också är skälet till att folk inom låglöneyrken faktiskt ofta kämpar för rätten att få jobba heltid — snarare än möjligheten att få jobba deltid och få en lön som de precis klarar sig på.

Sammanfattning

Basinkomst är en ide som innebär att vi bygger vårt bidragssystem på ett sätt som på ett enkelt sätt uppfyller vår värdering om att alla har rätt till liv med en rimlig levnadsstandard. Detta på ett sätt som ersätter det lapptäcke av system vi har idag med ett enkelt och tryggt system. Det innebär också att andra system kan fungera bättre eftersom vi inte längre behöver artificiella faktorer som håller uppe lönenivåerna. Risken att folk skulle sluta arbeta är låg och det skulle kanske tom. kunna öka antalet som arbetar eftersom lönerna inte längre behöver täcka levnadskostnaderna utan kan ses som en bonus för att f lite mer guldkant på vardagen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *