Krossa glastaket!

Det brukar sägas att visserligen kan kvinnor få jobb i ledande roller idag, men det begränsar sig till de allra lägsta positionerna, projektledare och kanske enhetschef, men uppåt så är det stopp, detta används bland annat som motivation till varför vi behöver kvotera bolagsstyrelser och som konkret exempel på hur långt vi har kvar i jämställdhetsarbetet.

Nyfiken på hur det faktiskt ligger till valde jag att undersöka frågan. Jag valde specifikt att kolla på hur det är för ingenjörer i branschen, dels för att det är en hyfsat homogen grupp och dels för att jag råkar ha tillgång till statistik på området via mitt fackförbunds lönedatabas.

Nog verkar glastaket finnas där, om vi inkluderar mellanchef så finns det i databasen över 9000 kvinnor i ledande roller på lägre nivå, men under 400 på högre nivåer. Det är inte svårt att se varför många kvinnor i karriären känner lågt hopp om att gå vidare. Jämför vi dessutom könsfördelningen så ser man också stora skillnader, kvinnorna är knappt 17% på samma höga positioner.

Vad gör vi åt detta? Hur kan vi ge mer hopp till kvinnor i karriären? Hur krossar vi glastaket? Jag har sett kurser events och föreningar som jobbar stenhårt på uppdraget. Men jag kan glädja er om att jag har en enklare lösning, en som jag kan bistå med redan i detta inlägg. Se över siffrorna.

Siffrorna ovan må vara sanna. Men att det är svårt att få en hög ledande position är knappast unik för kvinnor. Det är helt enkelt så att ju högre position desto färre är det som innehar den. Så visserligen, det är sant att det finns ett glastak, men det drabbar alla, såväl kvinnor som män.

Fördelningen då? Ja, det råkar vara färre kvinnor som söker till ingenjörsutbildningar. På lägsta nivå, kallad specialist, är det ungefär 19% kvinnor. Faktum är att om man jämför könsfördelningen i hela branschen så är proportionen kvinnor i ledande roller högre än för specialister. ( 29% vs 19%) Så om något, vill du leda: skaffa bröst och bli ingenjör!

Könsfördelning

Avvikande grupp är VD-posterna, där endast 12% är kvinnor. Det är helt klart en underrepresentation jämfört med branschen, men att tala om glastak är att gå lite väl långt. Det kan också tilläggas att mer än hälften är äldre än 50 år i vilken grupp det också är en mindre, om än inte proportionerligt så, andel kvinnor.

Varför är det här viktigt då? Ja, kvoteringsfrågan må vara principiellt viktig på sina sätt, men det är ju en extremt liten grupp som ens är i åtanke för att sitta i bolagsstyrelser, de flesta, såväl män som kvinnor, kommer inte i närheten, så definitivt inte det.

Det viktiga med att krossa myten om glastaket är att den riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Om alla kvinnor går runt i tron om att de är chanslösa att få en befordran, kommer de orka och våga försöka? Under en föreläsning på Industriell Ekonomi var det en föreläsare som nämnde glastaket och spred vidare myten, det som hände då var uppfriskande. En tjej i salen med 250 elever protesterade, hon ville inte acceptera att man säger sådant inför en grupp bestående av nästan 100 potentiella framtida chefer, för hur ska de då känna inför karriären om de går i tron att de på förhand är dömda att inte ta sig någonvart?

Myten om glastaket bör krossas och vi bör istället sprida bilden av kvinnor som minst lika framgångsrika som männen. Det är en viktig pusselbit i att de sista spåren av en kvinnonedsättande världssyn hinner utplånas lagom till att min generation går mot pension.

Hur man undviker att drunkna

Jag läser en kurs i projektledning på universitetet som en del av I-programmet jag går på vid sidan av jobbet. Efter att ha sett tentan och insett att den refererar ganska tydligt till vad kursboken säger bestämde jag mig för att införskaffa den även om jag var lite tveksam till dess nytta. Så under helgen har jag försökt plöja igenom de ganska lättlästa 240 sidorna. Men trots det enkla språket tenderar jag att zona ut ibland. Jag vet inte varför, men det är något som skaver med boken.

Kanske är det språket, som är inte helt olika en kursbok i en gymnasiekurs, det pratas mycket om hur ett projekt ska genomföras, saker en projektledare ska göra och andra tips och råd, utan vidare förklaring om hur man vet att det är rätt. Måste en projektledare verkligen göra alla de saker som föreskrivs för att nå ett lyckat projektresultat? Om de inte görs, hur mycket sämre blir slutresultatet? Vilken studie baseras dessa slutsatser på? Det förekommer visserligen källhänvisningar, men det är långt emellan dem och kärnan i texten är oftast helt befriad från dylika företeelser.

Kanske är det byråkratin i det hela. Den organisation de implicit beskriver verkar väldigt fokuserad på det opersonliga, likt byråkratins läror. Det är många dokument som gärna ska skrivas och många processer och modeller som bör följas. Kommunikationen  projektet ska ske enligt en kommunikationsplan och många fler problem som i första hand ska lösas genom att producera dokument och skriva avtal. Jag kommer att tänka på det agila manifestets inledande rad:

Individuals and interactions over processes and tools

Men nej, jag tror inte svaret är riktigt där. Jag tror det som skaver är känslan av att de simmar motströms. Någon gång när jag var liten lärde jag mig om hur man klarar sig om man av någon anledning hamnat mitt i en ström, jag tror det i scenariot dessutom ingick att den snart övergår i ett vattenfall eller en fors . Rådet var att inte försöka kämpa mot strömmen och sikta på närmaste punkt på stranden. Det är visserligen kortaste vägen till fast mark, men du kommer trötta ut dig fort i din strävan att hålla linjen rak. Det man istället bör gör är att simma medströms, snett mot stranden, visserligen hamnar du närmare eventuella faror längre fram. Men eftersom du inte kämpar mot strömmen längre så behåller du orken och kan snabbare nå strandkanten.

Korrektheten i rådet kanske kan ifrågasättas, men det har ändå följt mig under livet. Inte för att jag ofta hamnar mitt i strömmar, enklaste sättet att undvika ovan beskrivna dilemma är ju trots allt att inte hamna där från första början. Nej, snarare i överförd betydelse som livsfilosofi. Livet är som en flod med många starka strömmar som leder mot många olika faror. Det kan vara i form av instinkter som säger att det är bättre att spela tv-spel än att plugga och det kan vara människor i ens omgivning som har intressen som avviker från mina. Det kan också vara många andra ting, det kan vara folkmassor som inte vill gå på den utmarkerade vägen utan istället genar över den där gräsmattan som absolut ej får beträdas.

Vissa strömmar kan vara värda att kämpa emot, men den som väljer att kämpa emot varenda ström hen stöter på kommer snabbt bli uttröttad och inte orka. Men den som kan simma med strömmarna, kanske inte tvinga sig att plugga med klädnypor i ögonbrynen, utan kanske formulera om problemet. Jag gillar till exempel inte att räkna en massa uppgifter i matte-kurser. Så det jag brukar göra är att fokusera huvuddelen av min energi på att läsa boken och försöka förstå alla begrepp, jag hamnar ändå på stranden, bara en bit ner. För att inte hamna för långt ner jag kan behöva ta en bit motströms med övningsuppgifter också, men jag är ändå mer utvilad än om jag skulle kämpat från första början.

Detta resonemang kan som sagt appliceras på många sammanhang, inte minst i hur ett projekt kan drivas. Ett projekt möter många strömmar, omotiverade människor som inte vill jobba, beställare som inte vill specificera vad de vill ha, risker som inte går att förutse, och så vidare. Ett sätt att möta alla dessa är att kämpa emot. Skapa strukturer som försöker lösa problemet, i grupparbeten rekommenderas ibland ett så kallat gruppkontrakt, där specificerar man vad som gäller i ett projekt, då kan man hänvisa till det när någon inte orkar göra sitt. Om man avkräver en tydlig kravspecifikation från beställaren tidigt så kan den inte komma senare och säga att man levererar fel. Om man gör en riktigt komplett riskplan med jättemånga risker, som dessutom uppdateras regelbundet, då borde man ju tänka in allt till slut.

Alla dessa metoder försöker motverka fenomenet som de berör. På ett sätt som kommer kräva arbete, ansträngning och ofta gå emot vad som känns behagligt för såväl projektledare som för andra intressenter. Ett medströms-perspektiv försöker istället använda egenskaper i omgivningen som känns behagliga och hjälper till att nå målet.

En beställare som inte kan specificera sig kan också ses som öppen för förslag. Kanske kan man jobba mer tillsammans med beställare och skapa förtroende? När förtroende uppstår försvinner behovet av väldigt många konstruktioner och dokument.

Kanske är det så att medarbetaren som inte är motiverad helt enkelt är styrd av sina intressen, kan arbetsuppgifterna anpassas efter detta så kan hen kanske blomstra?

Så det som skaver med boken är att hela premissen är motströms. Åtgärderna som beskrivs är åtgärder som föreslagits som svar på problem som är vanliga inom projekt. Många av problemen har grundläggande psykosociala orsaker. Det handlar om motivation, förtroende, samstämmighet och kommunikation. Men lösningarna som föreskrivs bemöter inte dessa utan fokuserar på hur strukturer, processer, modeller och olika måsten ska upprättas för att lösa problemen. Detta dessutom utan att ens bevisa att det är rätt lösning.

Där tycker jag briljansen i det agila manifestet kommer fram, deras fyra principer för mjukvaruutveckling handlar i mina ögon om att simma medströms istället för motströms.

Individuals and interactions over processes and tools
Working software over comprehensive documentation
Customer collaboration over contract negotiation
Responding to change over following a plan
— Manifesto for Agile Software Development

Programmering kan ändra ditt barns liv — lär dig varför!

Jag och Malin har engagerat oss lite som volontärer i Kodcentrum, en förening som introducerar barn mellan 9 och 13 år till programmering. Vårt engagemang började egentligen som en tanke om hur många flickor aldrig ens ställs inför valet för huruvida teknik och programmering är något för dem. På något vis får många för sig att det inte är något för dem. Det är tråkigt eftersom det dels skapar en monokultur inom mjukvarubranschen som säkerligen inte är produktiv, men också för att så många som skulle kunnat få uppleva en fantastisk karriär med goda arbetsvillkor, bra löner och trevliga och sociala arbetsplatser inte får det.

Kodcentrum är inte riktat enbart mot flickor, och det märks på de sökande att det fortfarande finns starka normer redan vid tidiga åldrar, men givetvis kan även pojkar behöva inspiration för att börja med programmering. Behovet av programmerare är knappast minskande överlag. Förhoppningen är att det ska bli en jämnare fördelning på deltagarna över tid. Där har ni som föräldrar en stor roll, fundera på om era barn inte skulle kunna upptäcka att programmering kan vara något för dem. Det behöver inte ens vara ett uttryck för ett teknikintresse, programmering handlar om att skapa något. Kolla till exempel på  demoscenen, där kodning används för att göra fantastiska små kortfilmer.

Det allra bästa vore förstås om programmering var något alla introducerades till via grundskolan. Jag har läst om sådana tankar i såväl Finland som Storbritannien, men i Sverige har diskussionen varit desto tystare. Jag tror att många tänker sig att programmering som något specialiserat, som kärnfysik, sociologi eller neurologi, och då är det ju ändå ganska rimligt om man inte tycker att det behöver introduceras så tidigt. Alla ska ju inte växa upp till att bli programmerare.

Eller ska de inte det? Jag tror att fler och fler kommer ha användning av programmering utan att bära titeln. Redan idag märks det inom akademin och forskningen att man har nytta av programmeringskunskaper för att skriva simuleringar eller analysera resultat av experiment. Jag vet att min mamma som jobbar inom äldreomsorgen, kanske den plats där mjukvaruutveckling känns som mest främmande, ändå använder, ibland ganska avancerade, kalkylark för att bygga scheman på deras avdelning. Det finns många mindre uppgifter som kan automatiseras men som inte är stora nog att det är värt att anställa en dedikerad programmerare för att göra.

Fast, det är framtiden, finns det inga fördelar för barnet, som barn? Ja om inte annat så är det roligt och kreativt att programmera. Barnet kan skriva egna spel, program eller varför inte demos som ovan?.

Kod är dock inte bara något som kan användas för att skapa program. Kunskap inom programmering kan ha potential att förbättra förmågan att förstå andra ämnen. Att lära sig koda är lite som att lära sig ytterligare ett språk, fast betydligt lättare. Att lära sig ytterligare språk har i sin tur visat sig ha positiva effekter på inlärningen. Själva konstruktionen av språk kan dessutom ha en effekt på hur bra barnet lär sig ett ämne, t.ex. har studier visat på en skillnad i förmågan att lära sig räkna i bas 10 baserat på om man pratar kinesiska eller engelska. Där engelskan har ett mer komplicerat system, likt svenskans, med elva, tolv, tjugo istället för kinesiskans konsekventa system som motsvarar att vi skulle säga tio-ett, tio-två, två-tio, två-tio-ett.

Rent intuitivt är det inte heller så främmande tanke att det är lättare att lära sig något som enkelt kan uttryckas inom språket. Jag har inte sett studier som visar på att samma effekt finns för programmeringsspråk, men utifrån min personliga erfarenhet har programmeringen hjälpt mig avsevärt, inte minst i att förstå matematiska koncept som funktioner och algebra. Det man kan göra med programmeringsspråk, som är betydligt svårare i talspråk, är att uttrycka sig logiskt konsekvent och entydigt. Det blir också betydligt lättare att uttrycka komplexa samband, eftersom de kan delas upp i mindre delproblem, och inte minst så kan man uttrycka algoritmer och “tankerecept” på ett klart och tydligt sätt.

Inom kognitiv utveckling används begreppet Strategi för att beskriva de mentala operationer som medvetet utförs för att lösa ett problem. Man har också visat på att barn som får hjälp med att lära sig strategier får en snabbare kunskapsutveckling inom åtminstone matematiska ämnen. Ändå förekommer sådan undervisning ganska sällan i skolan, där en del lärare inte lär ut användande av strategier över huvud taget.

Där kan programmeringen komma in i bilden, ett mjukvaruprogram är ju operationer som medvetet utförs av en dator för att lösa ett problem. Om en människa kör programmet i huvudet har det ju därmed blivit just en strategi. Till exempel skulle man kunna beskriva en strategi för att utvärdera argumentation som i bilden ovan.

Jag tror att programmeringsundervisning för barn skulle kunna föra med sig många positiva effekter på deras inlärning. En gemensam bas som bygger på kunskap om programspråk skulle kunna göra kommunikationen mycket tydligare och lättare att ta till sig. Programspråk och psuedokod skulle kunna användas för att beskriva strategier och algoritmer som används inom andra ämnen.

Vad är matematik? Svaret är inte vad du tror!

En sak många som känner mig idag inte skulle tro är att jag länge tyckte väldigt illa om matteämnena. Särskilt i grundskolan, men även under större delen av min gymnasietid. Jag hade turen att ha ganska lätt för att räkna, annars hade jag nog inte gått ut med mycket till betyg i ämnet. Men jag är fortfarande bland de långsammare på huvudräkning. Efter fem-sex års ingenjörsstudier kan jag multiplikationstabellen ungefär upp till fem. Sen måste jag börja tänka efter — sex gånger fem är samma som sex gånger tio genom två, så tretti, osv. Continue reading Vad är matematik? Svaret är inte vad du tror!

Julen 2014

Jag hade tänkt skriva detta i tidigare semesterinlägget men något kom ivägen, tror det var att läsa reddit eller något, men bättre sent än aldrig som det så fint heter.

Efter att jag och Malin hade njutit av solen i en vecka hade vi blott någon dag hemma innan vi skulle upp till mina föräldrar i hälsingland. Där fick vi vända termometern uppochner om vi skulle få några 20 grader. Eftersom vintern hemma i linköping hittils hade varit av karaktären lång, kall och mörk höst, så hade vi givetvis inte tänkt på att lite köldtåliga vinterkläder skulle kunna vara en bra ide att ta med. Så vi försökte hålla oss inne så gott det gick. Continue reading Julen 2014

Ingen valrörelse, dags för politik?

Vapnen var vässade, sköldarna putsade, foldrarna provtryckta och reklamplatserna bokade, de var redo för ytterligare ett slag, det tredje inom ett års tid. Jag tillhörde dock kategorin som var glad att slippa se på. Inte för att jag har så mycket mot politik, tvärtom, jag har politik i blodet. Utan kanske snarare därför, jag har politik i blodet. Jag har aldrig förstått hur man kan ställa sig utanför politiken, att ha en åsikt är ju att vara politisk, och åsikter är ju som … Continue reading Ingen valrörelse, dags för politik?

Vintersemester 2014

Hej bloggläsare,

Tydligen är konceptet blogg lite öppet och oklart, så för att passa definitionen är det bäst att blanda innehållet så alla läsare har något de inte gillar. Som synes har jag inte skrivit så mycket sista tiden, det skyller jag i första hand på att det har varit ledigheter. Jag fick lära mig att tydligen säger lagen att man måste ta minst 20 semesterdagar per år. Annars … ja exakt vad som händer annars är ganska oklart, men det verkade högst allvarligt och min arbetsgivare hade ingen lust att låta mig testa att inte ta ut de dagar jag hade över. Samtidigt var Malin inne på sluttampen i hennes jobbprojekt så vi fick förlägga semestern till andra halvan av december.

Continue reading Vintersemester 2014