Det går en vänstervåg i samhället nu, folk har tröttnat på en cynisk och människoföraktande politik som utgår från att alla bara är ute efter att utnyttja systemet. Mina föräldrar har hela min uppväxt varit inbitna miljöpartister så min bakgrund är i det gröna perspektivet.
Det gröna perspektivet innebär enligt många ett tredje alternativ till det röda eller blå. Idag har ändå MP slutligen hittad sig en trygg hemvist bland de röda. Och det med fog. I sin klassiker Det sovande folket visar Reinfeldt upp en bild av människor som i grunden lata och oförmögna till att själv styra upp ett värdigt liv, endast genom extern motivation kan medborgaren fås till att utföra ett hederligt dagsverke, eller i andra ordalag “Hungriga vargar jagar bäst!”. I Miljöpartiets partiprogram har istället länge stått det diametralt motsatta “Människan är en kreativ och empatisk varelse som vill och kan ta ansvar“.
Med den bakgrunden har jag givetvis blivit fostrad till grundvärderingen att alla har ett oinskränkbart människovärde och förtjänar ett värdigt liv, oavsett förutsättningar. Vad skulle då passa bättre än det parti som säger “Vänsterpartiet är ett parti som arbetar för rättvisa och jämlikhet.” som första mening när de ska beskriva sin politik?
Egentligen har V en ganska bra politik utifrån några små antaganden, det första är att “människor har i grunden ungefär samma behov”. Med vänsterpolitik garanteras alla en grundstandard som är den standard alla människor förtjänar. Standard som överstiger det i någon högre utsträckning anses ingen kunna förtjäna. Detta oavsett om en person är outbildad, handikappad, intelligent, genial eller arbetsvillig. Alla förväntas göra sitt bästa, och de kan i sin tur förvänta sig att få sina behov uppfyllda, såtillvida behoven överensstämmer med samhällsnormen.
Där uppstår då mitt första problem, jag känner mig inte i synk med samhällsnormen. Å ena sidan klarar jag mig utmärkt på en låg inkomstnivå, som kräver att jag räknar på mina matinköp för att få det att gå ihop, dvs klart under den samhällsnorm som brukar förespråkas av partier på vänsterkanten. Men å andra sidan har jag också ett intresse av att kunna spara ihop till större mängder pengar för att kunna göra saker som bara kan köpas för stora mängder pengar, till exempel inköp av en sportbil, för att et är det roligaste jag någonsin gjort — köra sportbil. Med andra ord vill jag klart över den samhällsnorm som uppskattas av partier på vänsterkanten.
Givetvis kan inte alla bli jätterika det går inte, men de flesta har inte heller det behovet. Det vore visserligen skönt för alla med obegränsat med pengar, men de flesta är nöjda så länge de har råd med ett hyfsat boende, en bil, och en utlandssemester med barnen då och då. Det innebär att det finns gott om utrymme i samhället för massa olika behov. En del har behov av en stor familj, en del har behov av att kunna få utlopp för sin kreativitet genom att starta och driva företag. Andra är nöjda så länge de slipper svälta och har tak över huvudet.
Jag vill leva i ett samhälle där man får vara olika, och där även förmågor av ekonomiskt värde kan få berika en persons liv. För det finns ju inte någon som förespråkar att alla egenskaper ska kompenseras. Den som inte vet hur man är trevlig får ju gott klara sig utan vänner, där går ingen samhällsnorm in och räddar situationen.
Kanske kan det sammanfattas i något jag tidigt fick lära mig som storasyskon – “Livet är inte rättvist”. Livet kommer aldrig bli rättvist, full rättvisa går inte att nå i en värld av människor som är olika. Det som kan uppnås är att ge alla en standard som för de flesta är tillräckligt bra för att de ska ha förutsättningar att leva ett lyckligt och värdigt liv.
PS. Det finns givetvis många partier jag inte skulle kunna tänka mig att rösta på, t.ex. Folkpartiet. För FP behövs dock inga långa resonemang, det hela kan egentligen sammanfattas i två ord “antivetenskaplig skolpolitik” och kräver därmed inget längre inlägg i frågan.